I'm on the outside looking in.
Kanske tar jag skridskorna med mig.
Dig kommer jag aldrig älska igen.
Leva, låta, dö.
Idag är första dagen på jullovet. Enligt mig.
Och ändå har jag inte börjat orka än, fortfarande ligger hopplösheten som ett tungt täcke över mig. Men jag jobbar på det, snart kommer det vara borta. Tillsammans med allt det andra. Wow.
Om några minuter ska jag och mor åka in till stan och fixa julklappar.
Jag avskyr att köpa julklappar, vet aldrig vad jag ska köpa eller vad jag ska leta efter. I år är inget undantag.
Det enda jag längtar efter just nu är att julen ska vara över. Och efter ett hjärta, mitt hjärta.
Inte är det lätt att spela glad när man gått sönder inombords, då gör det bara ont.
"Bam-bam-bam-ba-bam."
"Höh, vad gör du?"
"Dör? Lever!"
Lycka är att vara levande.
Det var ju så det stod, jag läste ju det om och om igen, den där vackra meningen.
Först nu fattar jag vad den faktiskt betyder.
Lycka är att vara levande, alltså måste jag börja leva.
Nu. Med en gång, innan mörkret blir för starkt.
Fläta idag, springa imorgon.
"Nu hörs det inte längre."
"Nej, jag är död."
Rastlöshet.
Jag.
Behöver.
Göra.
Något.
Lyckan.
Nu är ljuset här.
Nu är jag nästan lycklig.
Skönt.
MTV EMA 2008
Ja! Ja! Ja! Ja! Ja!
Tokio Hotel = Headliner
Och jag bara grät av lycka.
Och jag bara skrek av lycka.
Och nu bara ler jag hela tiden.
Gud vad härligt, grattis killar!
Lycka.
Nu skriver jag om lycka, trots att jag inte är säker på vad det är.
Nu skriver jag om lycka, fast jag inte orkar egentligen.
Och jag läser boken Lyckoformeln av Stefan Klein.
Han är tysk. Och han har helt rätt.
"Lycka är att vara levande."
"Aj."
"Vad är det?"
"Inget?"
Trötthet.
"Håll inte så hårt!"
"Jag vill inte tappa dig."
"Det gör du inte, släpp efter, det gör ont."
"Men..."
"Gör det bara!"
"Okej då, men håll dig fast ordentligt."
"Jaja."
Det är många fina tankar som får plats i ett huvud. Väldigt många fina tankar föds varje dag, men på bara några sekunder förvandlas dom flesta till tankar som inte är lika fina. Tankar som sänker allting, tankar som inte är bra.
Men jag tror i alla fall att alla tankar någon gång varit fina. Kanske.
När man hatar någon har man alltid svårt att tänka på någonting annat än just vad man skulle vilja göra med den personen. Tänk vad fel det är egentligen. Man borde ju inte tänka alls på den man hatar egentligen, han eller hon är ju inte värd att lägga ner någon tid på.
Den jag hatar just nu måste jag dessvärre tänka på, eftersom han råkar hålla en del av min framtid i sina händer. Och han verkar vara beredd att krossa den. Aj.
"Nej! Åh nej..."
Det är ganska fint ändå.
Vad har jag gjort?
Om jag kunde.
Vad har gjort?
Om jag ville.
Vad har jag gjort?
Ta bort mig.
Jag blev på bra humör idag, det som hade en dålig start fick ett lite bättre slut. Men ändå känner jag mig inte hel än. Och ännu mår jag inte bra.
Ångesten finns kvar fortfarande och det tär självklart på mig. Rädslan finns där också och den försöker krossa mig inifrån och sända skärvorna av mitt mod ut i blodet så att jag kvävs. Än så länge har jag lyckats hålla undan den, tvingat iväg den, men hur länge till jag klarar av det vet jag inte riktigt.
Kanske om jag hittar en ljuspunkt någonstans att fästa tankarna vid. Om jag hittar den där extra starka stjärnan att klamra mig fast vid när resten av världen skakar. Då kanske jag kan andas igen, men det verkar som om just mitt ljus har grott fast under tonvis med mörker någonstans dit det inte finns någon karta. Därför är det svårt att leva som jag gjorde förr.
Men nu, just nu, mår jag ändå ganska bra. Även om jag vet vad jag kommer göra mot mig själv när alla andra blundar, även om jag vet hur mycket jag kommer såra dom jag älskar för att jag inte kan stoppa mina handlingar. Just nu är jag nästan lycklig och det är ganska fint ändå.
När det gör ont.
"Det går inte den här gången."
"Varför inte?"
"För att du inte får bestämma sådant. Vänj dig."
Just nu vill jag bara slita alla känslor ur mig själv, knöla ihop dom till en oviktig boll och kasta dom i närmsta papperskorg. För dom hotar ju mig. Dom hotar att döda mig i förtid. Men det vill jag nog inte.
Åt helvete med det här.
Om tid.
Ibland blir det bara för mycket, ibland vill man bara göra någonting drastiskt.
Oj.
Det var dumt gjort, men jag är inte glad på er. Jag vill inte.
Nu är lovet slut. Nu är det bara två dagar kvar tills skolan börjar. Nu är det bara två hemska dagar kvar innan jag kvävs igen. Lov kan gärna få börja, men dom behöver väl inte ta slut?
Nej, i kväll är jag mycket trött på allt det här. Jag borde gå och lägga mig, men jag vill inte. Jag vill inte att det ska bli imorgon än. Jag vill inte att den här dagen ska ta slut, men jag vill att nästa vecka ska ta slut. Jag vill inte att nästa vecka ska börja, men jag vill att om sex veckor ska vara nu. Tiden är ond.
Och nu då? Stjärnor är det där ute. Stjärnor. Dom är vackra. Det såg jag, förut, när jag gick mellan bilen och huset. Det är svinkallt ute. Det märkte jag, förut. Det har jag märkt hela dagen. Och det har varit en vacker vinterdag. Utan snö. Och nu är den egentligen slut, men jag vill inte att imorgon ska komma. Jag vill slippa undan det där ansträngda och bara leva istället. Men det går inte. Jag måste stänga in mig i masken igen, måste trycka in hela mig i en alldeles för trång kroppsstrumpa, bara för att tillfredställa någon jag inte längre känner.
Och sedan kommer det mörka.
Godnatt.
En kassörskas leende.
Också finns det dagar som igår. Och dagar som idag.
Dagar som igår och idag är härliga dagar som man vill köra på repeat resten av livet, istället för att göra något nytt.
Jag har märkt att dom som står i kassan i olika klädaffärer kan göra väldigt stort intryck. Det märkte jag igår, faktiskt.
Jag skulle köpa en mössa och ett par vantar på H&M. Hon som stod i kassan log mot mig när jag kom fram och det var som om hon sände någon slags värme rakt in i kroppen på mig. Jag blev plötsligt så lycklig och trygg i mig själv. Hon kändes äkta och jag tänkte bara: "Wow, nu blev jag glad."
Kanske var hon inte äkta. Kanske var hon egentligen jättefalsk. Kanske var det inte meningen att hon skulle ge mig den där måbrakänslan, men det gjorde hon och när jag sedan gick runt på stan i all min ensamhet kände jag mig trots allt inte nere eller trött. När folk stirrade på mig för att jag satt själv på McDonalds, när folk stirrade för att jag satt själv på en bänk, kände jag mig inte irriterad eller generad. Inte ens ledsen. Jag kände mig bara lycklig.
Och allt det där härliga bara fortsatte.
Ridningen gick bra, jag fick en häst jag tycker väldigt mycket om och fick alldeles lagom mycket beröm av ridläraren.
Sedan bar det av till grannen på halloweenfest. När till sist alla andra gått hem och jag, min granne och min grannes lillasyster satt kvar själva och såg på skräckfilm var den där känslan tillbaka igen. Jag kände mig levande. Jag kände mig lycklig.
Och kanske var det tack vare den där icke-falska, eller falska, kassörskan på H&M?
När mörkret faller.
Känner jag sorg känner jag också besvikelse. Känner jag besvikelse känner jag också sorg.
Det kan för världen verka vara väldigt små, obetydliga saker jag gråter över, men för mig betyder det så mycket. Det avgör om jag orkar kliva upp ur sängen nästa morgon, om jag orkar leva en dag till eller om det bästa ändå är att ge upp och lämna över mig till det okända.
Känner jag sorg känner jag också besvikelse...
Nu är jag ledsen. Nu känner jag sorg. Och besvikelsen finns här också, inuti, som ett enormt, svart tomrum som omöjligt kan fyllas igen nu. Kanske senare, när jag förstår att det här inte är så farligt ändå, men inte just nu. Just nu är det bara hopplöst.
Jag hade ju sett fram emot det så mycket. Nu har jag ingen chans.
Jag vill bara göra någonting drastiskt. Bara kalla till mig uppmärksamhet på något sätt, men jag vågar inte. Jag är för svag för att göra någonting alls, för svag för att förklara och för svag för att förstå. Jag är jag och jag kan aldrig komma undan från mig själv.
Bakom dina solglasögon.
Så nu sitter jag här och ugglar istället, vid min kära laptop. Pianot ser väldigt frestande ut bakom mig, men med tanke på att bror sover fortfarande vore det nog ingen smart idé att börja klinka på dom tangenterna just nu. Jag får vänta några timmar.
Det är konstigt, hela förra veckan kunde jag inte göra annat än att längta till lovet, men nu när ledigheten äntligen är här har jag ingenting att göra. Visst, jag skulle kunna ringa någon kompis, kanske åka in till stan och ta en fika, men jag har ingen lust. Det är som om det hemska höst/vintervädret har sugit ur den lilla livsglädje som fanns kvar i min kropp och lämnat mig med en stor, svart klump i bröstet som värker när jag försöker andas. Jag tycker inte om det.
Egentligen borde jag väl fortsätta skriva, en bok blir aldrig klar om man inte tar sig tid, men inte heller det låter särskilt lockande. Nej, den senaste tiden har jag haft en förfärlig skrivkramp som inte verkar vilja gå över.
Oktober är ingen trevlig månad.
Jag tror jag gömmer mig under täcket i alla fall.
Jag ser på världen med ögon som redan sett för mycket.
Ingen kan se det jag ser. Det jag ser är osynligt.
Jag ser på världen med ögon som kan vara svarta av sorg.
Ingen förstår det jag gör. Det jag känner är gömt från världen.
