Okej. Idag är en sån där dag då man bara vill krypa ner under täcket, sätta på tvn och ligga i sängen hela dagen. Varför jag inte gör det är oförståeligt, till och med för mig själv. Kanske vågar jag inte? Tänk om jag aldrig orkar gå upp igen?
Så nu sitter jag här och ugglar istället, vid min kära laptop. Pianot ser väldigt frestande ut bakom mig, men med tanke på att bror sover fortfarande vore det nog ingen smart idé att börja klinka på dom tangenterna just nu. Jag får vänta några timmar.
Det är konstigt, hela förra veckan kunde jag inte göra annat än att längta till lovet, men nu när ledigheten äntligen är här har jag ingenting att göra. Visst, jag skulle kunna ringa någon kompis, kanske åka in till stan och ta en fika, men jag har ingen lust. Det är som om det hemska höst/vintervädret har sugit ur den lilla livsglädje som fanns kvar i min kropp och lämnat mig med en stor, svart klump i bröstet som värker när jag försöker andas. Jag tycker inte om det.
Egentligen borde jag väl fortsätta skriva, en bok blir aldrig klar om man inte tar sig tid, men inte heller det låter särskilt lockande. Nej, den senaste tiden har jag haft en förfärlig skrivkramp som inte verkar vilja gå över.
Oktober är ingen trevlig månad.
Jag tror jag gömmer mig under täcket i alla fall.

Jag ser på världen med ögon som redan sett för mycket.
Ingen kan se det jag ser. Det jag ser är osynligt.
Jag ser på världen med ögon som kan vara svarta av sorg.
Ingen förstår det jag gör. Det jag känner är gömt från världen.