Sorg och besvikelse. Är det samma sak, eller är det bara två olika saker som alltid är sammanlänkade, alltid ihopsnörda, med varandra?
Känner jag sorg känner jag också besvikelse. Känner jag besvikelse känner jag också sorg.
Det kan för världen verka vara väldigt små, obetydliga saker jag gråter över, men för mig betyder det så mycket. Det avgör om jag orkar kliva upp ur sängen nästa morgon, om jag orkar leva en dag till eller om det bästa ändå är att ge upp och lämna över mig till det okända.
Känner jag sorg känner jag också besvikelse...
Nu är jag ledsen. Nu känner jag sorg. Och besvikelsen finns här också, inuti, som ett enormt, svart tomrum som omöjligt kan fyllas igen nu. Kanske senare, när jag förstår att det här inte är så farligt ändå, men inte just nu. Just nu är det bara hopplöst.
Jag hade ju sett fram emot det så mycket. Nu har jag ingen chans.
Jag vill bara göra någonting drastiskt. Bara kalla till mig uppmärksamhet på något sätt, men jag vågar inte. Jag är för svag för att göra någonting alls, för svag för att förklara och för svag för att förstå. Jag är jag och jag kan aldrig komma undan från mig själv.