Dagens låt.
Mayday Parade - If You Wanted A Song Written About You, All You Had To Do Was Ask

I'm throwing away pictures
that I never should have taken in the first place.
And it's cold in my apartment
as I'm changing all the colors
from the brightest reds to grays.

Well it's 3 o'clock on monday morning,
I'm just hoping you're not seeing his face.
I've been getting calls in these hotel rooms
long enough to know that it was him
that took my place.

And I hope this makes you happy now,
that the flame we had is burning out.
And I hope you like your pictures facing down
as even broken hearts may have their doubts.

And I'm burning all the letters
hoping that I might forget her and her bad taste.
That she laughed as she was leaving me,
alive but barely breathing as she walked
out of this place.

And you dropped a note and we changed key,
you changed yourself and I changed me,
I really didn't see us singing through this.
But you screamed the bridge
and I cried the verse
and our chorus came out unrehearsed
and you smiled the whole way through it.
I guess maybe that's what's worse.

And I hope this makes you happy now,
that the flame we had is burning out.
And I hope you like your pictures facing down
as even broken hearts may have their doubts.

And I'm taking all your memories off the shelf
and I don't need you or anybody else.
So take a look at me,
see what you want to see
when you get home.

Take me home,
I'd rather die than be with you.
Take me home,
you had a problem with the truth.
Take me home,
because this happens every time.
And I knew it would,
I knew it would...

Take me home,
I'd rather die than be with you.
Take me home,
you have a problem with the truth.
Take me home,
because this happens every time.
And I knew it would,
I knew it would...

And I hope this makes you happy now,
that the flame we had is burning out.
And I hope you like your pictures facing down
as even broken hearts may have their doubts.

And I'm taking all your memories off the shelf
and I don't need you or anybody else.
So take a look at me,
see what you want to see
when you get home.

Det finns dagar när allt går käpprakt åt helvete.
Också finns det dagar som igår. Och dagar som idag.
Dagar som igår och idag är härliga dagar som man vill köra på repeat resten av livet, istället för att göra något nytt.

Jag har märkt att dom som står i kassan i olika klädaffärer kan göra väldigt stort intryck. Det märkte jag igår, faktiskt.
Jag skulle köpa en mössa och ett par vantar på H&M. Hon som stod i kassan log mot mig när jag kom fram och det var som om hon sände någon slags värme rakt in i kroppen på mig. Jag blev plötsligt så lycklig och trygg i mig själv. Hon kändes äkta och jag tänkte bara: "Wow, nu blev jag glad."
Kanske var hon inte äkta. Kanske var hon egentligen jättefalsk. Kanske var det inte meningen att hon skulle ge mig den där måbrakänslan, men det gjorde hon och när jag sedan gick runt på stan i all min ensamhet kände jag mig trots allt inte nere eller trött. När folk stirrade på mig för att jag satt själv på McDonalds, när folk stirrade för att jag satt själv på en bänk, kände jag mig inte irriterad eller generad. Inte ens ledsen. Jag kände mig bara lycklig.
Och allt det där härliga bara fortsatte.
Ridningen gick bra, jag fick en häst jag tycker väldigt mycket om och fick alldeles lagom mycket beröm av ridläraren.
Sedan bar det av till grannen på halloweenfest. När till sist alla andra gått hem och jag, min granne och min grannes lillasyster satt kvar själva och såg på skräckfilm var den där känslan tillbaka igen. Jag kände mig levande. Jag kände mig lycklig.
Och kanske var det tack vare den där icke-falska, eller falska, kassörskan på H&M?

Sorg och besvikelse. Är det samma sak, eller är det bara två olika saker som alltid är sammanlänkade, alltid ihopsnörda, med varandra?
Känner jag sorg känner jag också besvikelse. Känner jag besvikelse känner jag också sorg.
Det kan för världen verka vara väldigt små, obetydliga saker jag gråter över, men för mig betyder det så mycket. Det avgör om jag orkar kliva upp ur sängen nästa morgon, om jag orkar leva en dag till eller om det bästa ändå är att ge upp och lämna över mig till det okända.
Känner jag sorg känner jag också besvikelse...
Nu är jag ledsen. Nu känner jag sorg. Och besvikelsen finns här också, inuti, som ett enormt, svart tomrum som omöjligt kan fyllas igen nu. Kanske senare, när jag förstår att det här inte är så farligt ändå, men inte just nu. Just nu är det bara hopplöst.
Jag hade ju sett fram emot det så mycket. Nu har jag ingen chans.
Jag vill bara göra någonting drastiskt. Bara kalla till mig uppmärksamhet på något sätt, men jag vågar inte. Jag är för svag för att göra någonting alls, för svag för att förklara och för svag för att förstå. Jag är jag och jag kan aldrig komma undan från mig själv.

Okej. Idag är en sån där dag då man bara vill krypa ner under täcket, sätta på tvn och ligga i sängen hela dagen. Varför jag inte gör det är oförståeligt, till och med för mig själv. Kanske vågar jag inte? Tänk om jag aldrig orkar gå upp igen?
Så nu sitter jag här och ugglar istället, vid min kära laptop. Pianot ser väldigt frestande ut bakom mig, men med tanke på att bror sover fortfarande vore det nog ingen smart idé att börja klinka på dom tangenterna just nu. Jag får vänta några timmar.
Det är konstigt, hela förra veckan kunde jag inte göra annat än att längta till lovet, men nu när ledigheten äntligen är här har jag ingenting att göra. Visst, jag skulle kunna ringa någon kompis, kanske åka in till stan och ta en fika, men jag har ingen lust. Det är som om det hemska höst/vintervädret har sugit ur den lilla livsglädje som fanns kvar i min kropp och lämnat mig med en stor, svart klump i bröstet som värker när jag försöker andas. Jag tycker inte om det.
Egentligen borde jag väl fortsätta skriva, en bok blir aldrig klar om man inte tar sig tid, men inte heller det låter särskilt lockande. Nej, den senaste tiden har jag haft en förfärlig skrivkramp som inte verkar vilja gå över.
Oktober är ingen trevlig månad.
Jag tror jag gömmer mig under täcket i alla fall.

Jag ser på världen med ögon som redan sett för mycket.
Ingen kan se det jag ser. Det jag ser är osynligt.
Jag ser på världen med ögon som kan vara svarta av sorg.
Ingen förstår det jag gör. Det jag känner är gömt från världen.